Diagnostisera diffust storcelligt B-cellslymfom

Oväntade symtom långt hemifrån

Mollie är 26 år och bor i Blackburn, Storbritannien. Hon är språklärare med passion för spanska och tyska. I början av 2023, när hon undervisade i språk på Galápagosöarna, började Mollie uppleva ovanliga symtom – andfåddhet, trötthet, bröstsmärtor och intensivt kliande hud. Till en början trodde läkarna att det rörde sig om ångest eller till och med en muskelsträckning. Men Mollie visste att något inte stämde.

”Jag kunde helt enkelt inte få luft, inte ens när jag pratade. Jag var ständigt utmattad och somnade på jobbet”, minns Mollie. Trots hennes oro avfärdade läkarna till en början symtomen. En röntgen i december visade inget. Men bara några veckor senare, efter att hon återvänt till Storbritannien och kollapsat efter flyget, visade en ny röntgen en melonstor tumör runt hennes hjärta. Mollie fick diagnosen stadium 4 diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) – en aggressiv form av blodcancer.

Chocken av diagnosen och de plötsliga livsförändringarna

Hon lades in på en cancerklinik för unga vuxna, där hon tillbringade 125 dagar under behandling. Hennes mamma stannade vid hennes sida hela tiden, ofta sovandes på sjukhusgolvet. Mollie kämpade med stora psykiska påfrestningar, inklusive depression och känslan av att ha förlorat sin mening. ”Jag är vanligtvis en som alltid kämpar framåt. Men jag kände att jag inte längre hade något syfte – bara ligga i en sjukhussäng och inte veta om jag skulle överleva.”

Precis som många unga cancerpatienter upplevde Mollie att vården främst var anpassad för äldre patienter. Hon kände att det fanns lite stöd för de känslomässiga och psykologiska utmaningar som unga vuxna möter. För att hantera situationen började hon skriva en bok – en guide för unga som får en cancerdiagnos – som nu finns tillgänglig på avdelningar för unga cancerpatienter runt om i Storbritannien och på Amazon.

Lev, skratta, lymfom

Mollies bok om hennes resa med många praktiska tips för andra patienter

Precis som många unga cancerpatienter upplevde Mollie att vården främst var anpassad för äldre patienter. Hon kände att det fanns lite stöd för de känslomässiga och psykologiska utmaningar som unga vuxna möter.

För att hantera situationen började hon skriva en bok – en guide för unga som får en cancerdiagnos – som nu finns tillgänglig på avdelningar för unga cancerpatienter runt om i Storbritannien och på Amazon.

Att få en cancerdiagnos vid 24 års ålder var en överväldigande och livsomvälvande upplevelse. ”En dag levde jag i paradiset, nästa dag fick jag höra att jag hade cancer. Allt förändrades över en natt”, säger Mollie.

Att hantera behandling och biverkningar

Mollie stod inför snabba beslut kring behandling, inklusive fertilitetsbevarande åtgärder. ”Jag hade inte tid för äggfrysning, men jag valde en injektion som tillfälligt satte mig i klimakteriet – tack och lov fungerade det.”

Hon upplevde också att kommunikationen med vårdpersonalen ibland var svår. Vissa använde komplicerade medicinska termer, vilket gjorde det svårt att förstå både sjukdomen och behandlingsplanen. Hennes specialistsjuksköterska (CNS) blev ett viktigt stöd, svarade på frågor och förklarade informationen på ett språk hon kunde förstå. Även efter behandlingen hade Mollie kvarstående biverkningar: kronisk trötthet, nedsatt immunförsvar och hälsoångest. ”Jag fick inte veta vilka långtidseffekterna skulle bli. Jag fick själv lista ut det – som att jag inte kunde återgå till att undervisa på grund av mitt immunförsvar.”

Att leva med sena effekter och hitta en mening

Mollie har nyligen öppnat sin egen språkskola som erbjuder mer flexibilitet än att undervisa i vanlig skola: ”Jag försöker hitta balansen mellan att leva livet fullt ut och bygga en framtid som jag vet att jag fortfarande har.”
För att hantera sin ångest och känslomässiga återhämtning sökte Mollie terapi och stöd från cancerorganisationer. ”Det finns hjälp där ute – man måste bara hitta den. Och det är okej att be om den.”

En oväntad källa till tröst blev hennes terapihund Dora, en labradoodle som hon skaffade under behandlingen. ”Hon lyfte mitt humör och gav glädje när jag behövde det som mest.”

Råd till andra

Mollie känner sig nu starkare och mer motståndskraftig än tidigare. ”Cancern fick mig att inse hur stark jag verkligen är. Jag känner mig som en bättre version av mig själv.” Hennes råd till andra: ”Få inte panik när du hör ordet cancer – varje fall är olika, och de flesta går att behandla. Gör listor med frågor, känn dig inte skyldig för att du frågar din läkare om allt, och snälla – googla inte. Och om du kan, skaffa en valp!”

Talking DLBCL – se Mollies fullständiga berättelse här

Sobi vill tacka Mollie för att hon stödjer utvecklingen av denna berättelse.

Diskussions guide

Sobis DLBCL Right Words Campaign

DLBCL kan ibland komma tillbaka, att få veta att tidigare behandlingar inte fungerat – eller att cancern har återkommit – kan vara överväldigande för både patienter och anhöriga. Därför har Sobi, i samarbete med patienter och anhöriga, utvecklat utbildningsmaterial som syftar till att:

I.nformera, stödja och stärka dem som drabbats av återfall/refraktärt DLBCL
Dessa resurser är avsedda att hjälpa patienter att reflektera över sina behandlingsbehov samt prioritera sina vårdmål
Förbereda sig för meningsfulla samtal med sina vårdgivare om nästa steg i vårdresan

Ladda ner diskussionsguiden här

Läs våra berättelser

Relaterad länk

Stephens berättelse - Att leva med diffust storcelligt B-cellslymfom

Relaterat innehåll

Diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL)

Besök DLBCL